Valpar.
Imorn gäller det, imorn ska jag kolla valpar. Hon kanske kommer att bli min, vem kan vara lyckligare än jag just nu?
Bättre, men njaaa..
Hur kan jag känna mig så tom? Som att jag är i ett svart rum. Ett svart rum, utan dörr, som jag varken kan komma ut ur eller någon kan komma in. Hur kan allt kännas så hopplöst? Men det finns vissa stunder som gör att jag nu orkar verkligen orkar gå upp på morgonen - skolan (betygen), balen, turkiet, usa och SOMMAR.
Men allt hade varit så mycket mycket lättare om jag hade någon vän som ställde upp i detta läge. Men vafan, snart blir det ny skola. Yeees.
...
Hur ska jag kunna börja berätta om min älskade vän? Lindy Erika Walther. Hon betyder så otroligt mycket mer för mig än vad många andra vänner gör.
Jag har gått igenom otroligt mycket med den här tjejen, och hon har alltid stöttat mig. Hon har varit vännen med det där lilla extra. Något som inte alla har, och hon är den enda jag känner som är så omtänksam, rolig och verkligen bryr sig. Det jag säger till henne kommer inte ut, det vet jag. Jag har svårt att beskriva vad jag känner och för att visa tacksamhet, då jag vet att jag inte har gjort något tillbaka! När jag hade den tuffaste delen av mitt liv (hittills) så sa hon att jag skulle bo hos henne och ta en paus ifrån allt här hemma, det är något jag ångrar att jag inte gjorde. När jag deppade ihop och berättade för henne hur jag kände, och jag inte ville berätta för mina föräldrar så smsa hon min mamma (dock fel nummer, och det var tur (!)) Men vilken vän gör sånt? Jo, världens bästavän.
Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma första gången vi skulle träffas, ja det var som att vi känt varandra hela livet - kändes det som. Eller som att vi känt varandra hela livet men att vi sedan inte träffats på väldigt länge. För vi hade massor att prata om. Jag minns att jag tyckte att du var sjukt rolig, och vilken känsla jag hade i kroppen att få träffa två personer som jag lärt känna via internet, som jag hade pratat otroligt mycket med. Men att sen få träffa dom, det var något som i min värld jag aldrig trodde skulle hända. 1 augusti 2009. Jag följde med er hem efter att vi träffats med våra mammor. Vi var uppe till det var ljust ute och vi skrattade, sminka oss, tog bilder och hade det otroligt kuul. Dagen efter träffade några utav Lindys kompisar - hon frågade om det var okej att några av hennes kompisar kom över. O de är väl självklart, sen är det alltid kul att lära känna nya. Men Cassandra och Ida kom. (Tror jag också träffade Lydia och Janine denna dag, eller så var det nästa gång..). Men det var också sjukt kul.
Jag följde med till Småland en vecka och det var då vi verkligen lärde känna varandra. Jag var säkert inte så som ni trodde att jag skulle vara. Men ni var helt underbara.
Lindy, jag vill aldrig i hela mitt liv sluta känna dig. Jag minns när vi satt och snacka i telefon i flera timmar, och bara pratade. Jag saknar det. Och jag saknar den vänskap du och jag hade då, för jag vet att den inte är som förut. Vi pratar inte alls lika mycket längre, och du berättar inte lika mycket saker för mig längre och tvärtom.
Jag kommer alltid att älska dig Lindy, du är en sån otroligt fin vän som jag inte kan förstå att jag är vän med! Och verkligen inte att jag är värd dig?! Allt du gjort för mig och ingenting har du fått tillbaka! Älskar dig, du är bäst!
Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma första gången vi skulle träffas, ja det var som att vi känt varandra hela livet - kändes det som. Eller som att vi känt varandra hela livet men att vi sedan inte träffats på väldigt länge. För vi hade massor att prata om. Jag minns att jag tyckte att du var sjukt rolig, och vilken känsla jag hade i kroppen att få träffa två personer som jag lärt känna via internet, som jag hade pratat otroligt mycket med. Men att sen få träffa dom, det var något som i min värld jag aldrig trodde skulle hända. 1 augusti 2009. Jag följde med er hem efter att vi träffats med våra mammor. Vi var uppe till det var ljust ute och vi skrattade, sminka oss, tog bilder och hade det otroligt kuul. Dagen efter träffade några utav Lindys kompisar - hon frågade om det var okej att några av hennes kompisar kom över. O de är väl självklart, sen är det alltid kul att lära känna nya. Men Cassandra och Ida kom. (Tror jag också träffade Lydia och Janine denna dag, eller så var det nästa gång..). Men det var också sjukt kul.
Jag följde med till Småland en vecka och det var då vi verkligen lärde känna varandra. Jag var säkert inte så som ni trodde att jag skulle vara. Men ni var helt underbara.
Lindy, jag vill aldrig i hela mitt liv sluta känna dig. Jag minns när vi satt och snacka i telefon i flera timmar, och bara pratade. Jag saknar det. Och jag saknar den vänskap du och jag hade då, för jag vet att den inte är som förut. Vi pratar inte alls lika mycket längre, och du berättar inte lika mycket saker för mig längre och tvärtom.
Jag kommer alltid att älska dig Lindy, du är en sån otroligt fin vän som jag inte kan förstå att jag är vän med! Och verkligen inte att jag är värd dig?! Allt du gjort för mig och ingenting har du fått tillbaka! Älskar dig, du är bäst!
..
Jag är i en svacka i mitt liv, och jag är rädd att jag inte kommer kunna ta mig upp. Inte ensam iallafall.
Rakt ifrån mitt hjärta.
Mitt hjärta blöder. Mitt hjärta blöder och gråter. Jag mår inte bra och jag vet inte varför. Jag vet inte vad som har hänt men jag vet att jag blöder inombords. Men på kvällarna gråter jag även utombords. Jag vet inte om jag kan säga att jag hatar mig själv, eftersom jag älskar andra. Och man kan inte älska andra på riktigt om man inte älskar sig själv. Men det jag saknar är kärlek tillbaka, jag vill också bli älskad.
Allt har blivit cp och jag vet inte hur jag ska tackla allt som har hänt, ska jag fly eller kämpa och försöka genomlida dagarna i enda? Kämpa på utan att veta vad jag kämpar till? Är det så livet funkar? För då vill jag inte längre vara med.
Att vara ensam, att inte ha någon o snacka med, hur jävla kul är det? Hur kul är det att aldrig någon frågar om den vill ses? En sådan liten sak skulle lätta upp hela dagen för mig. Jag vill försvinna här ifrån och ingen skulle ändå märka att det hände.
Jag önska du var här, att det var som för ett litet tag sedan. Vi pratade om allt, jag var nog för jobbig tror jag. Men jag är rädd, jag är riktigt rädd med att om jag inte håller starkt i det jag älskar så kommer jag inte längre orka gå upp på morgonen. Eller så kommer det jag älskar försvinna och jag aldrig får det tillbaka. Men jag vill inte ha det så. Utan jag trodde vi skulle komma varandra närmare för var dag. Det är vad jag trodde och hoppades. Att det vi planerade verkligen skulle hända, visst vi är inte vuxna ännu men om vi nu efter bara två månader inte pratar så mycket. Hur ska det då bli sen? Det känns som att jag känt dig hela livet, och du är helt fucking underbar.
Jag försår ibland inte på mig själv.. Jag gillar honom och har gjort det ett tag även om jag vet att han inte känner detsamma för mig så kan jag faktiskt inte rå för vad jag känner, tyvärr.
Jag älskar dig.
