Jag kommer aldrig att glömma tiden i säs. Den har varit både upp och ned. Många roliga minnen men minst lika mindre bra minnen. Fått nya vänner och förlorat dom. Fått nya vänner och behållt dom. Livet har gått upp och ned. Men tack vare södra ängby så är jag den person som jag är idag. Eller tack vare vissa personer. Konstigt nog måste jag nog mest tacka Arantxa. Det var hon som förändrade mig i sjuan, till en pratig tjej, en tjej som sminkar sig och fixar sig, som flummar och som rapar (!), som bjuder på sig själv och som är den jag är idag.

Avskedet från mina finaste vänner tog hårt på mig, jag grät som tusan. I klassrummet innan man skulle säga hejdå så kände jag ingenting. Det var inte förrens jag kramade malin som tårarna började rinna. Jag kommer aldrig att få träffa henne igen, aldrig. Vi har flera hundra minnen med varandra. Min twin. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Sedan grät jag mer och mer för varje person jag skulle säga hejdå till.. Arantxa, Elvira, Malin, Maria o Cornelia.. Jag orkade verkligen inte. Sen vidare o säga hejdå till underbara människor i A, där alla tjejer grät. Jag måstemåste hålla kontakten med becka o lina, vad gör jag annars? Men det kändes som avsked igår och det var inte roligt för det får inte vara avsked.