19/09-03
Minns allt som om det var igår, även fast jag precis fyllt åtta år när det hände. När min älskade mormor lämnade denna jord. Hon var bäst, den absolut bästa i mitt liv. Men cancern tog hennes liv för fort, hon hann bara fylla 51 år. Jag minns när hon fyllde 50 den 24/12-01 hon sa "detta har varit den bästa födelsedagen i mitt liv, jag önskar att varje år blir som denna".
Och jag önskar att alla hade blivit som den, för då hade hon fortfarande varit vid liv. När jag var liten eller mindre, och gick på dagis så var hon fröken på mitt dagis. Men ingen av de andra barnen trodde mig, jag brydde mig inte heller direkt. Men det var en trygghet att hon var där, jag bodde jätte nära henne och vi brukade ses ett par gånger varje vecka. Vi stod varandra väldigt nära, hon var den enda i min släkt som någonsin brytt sig om mig.
Sen gick allt bara väldigt fort. En dag efter skolan följde Nathalie med mig och min mamma satt och grät och bad oss att komma. Hon berättade att min mormor hade lung cancer. Min mormor hade alltid rökt. Jag började gråta, min mormor var sjuk - hon var dödssjuk. Nathalie började också att gråta.
Min mormor blev inlagd på sjukhuset när löven började att falla. Jag och mamma besökte henne nästan varje dag (mamma varje). Mormor blev gulare för varje dag. Och smalare, jag vågade inte sitta i hennes knä, jag var rädd att hon skulle gå sönder. Hon var så skär och så ömtålig.
Den 19 september 2003 slutar min historia. Jag skulle bada med Felicia vid sydpolen, men istället hämtar min pappa mig. (Jag visste självklart att mormor inte mådde bra..) Jag frågade honom frågande vad han gjorde där och att jag skulle bada med Felicia. Han sa att jag skulle göra det en annan dag.. Jag blev med ens orolig och tänkte på mormor, har något hänt? Vi gick upp i lägenheten och jag kände stämningen i luften. Han bad mig att jag skulle sätta mig i hans knä och jag gjorde det. Han berättade att mormor hade somnat för gott och att sjukhus personalen ville att jag skulle se henne för att mormor o jag var så tighta. Att jag verkligen skulle förstå att hon var borta, borta på riktigt.
Bilresan till Nacka sjukhus minns jag bara vagt. Kommer bara ihåg att jag grät och pappa försökte trösta mig. Väl där fick jag min första panik i hela mitt liv. Jag ville därifrån, jag kunde inte se henne död. Sovande med min mamma och morbror på var sin sida som grät. Jag kunde inte gå in i rummet. Jag kollade snabbt på henne och det är en bild jag aldrig kommer glömma, hon var gul med lilaröda läppar och öppen mun. Hon andades inte. Jag började gråta hysteriskt och när pappa la armen om mig tog jag bort den. Jag stod bara utanför och grät o grät. Det var hemskt.
Någon vecka senare var det begravning.. Jag grät och mamma höll om mig. Jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv. Låten jag minns mest där i från är; "Det vackraste jag vet" mamma hade valt den för att den påminde om mig och mormor. Och det är först nu som jag klarar av att lyssna på låten utan att börja gråta.
Jag älskar dig Else-Marie Karlsson
Efter allt detta så städade min mamma och morbror igenom hela min mormors lägenhet. Min morbror fann ett brev där det stod att Leif Karlsson ej var vårdnadshavare för Camilla Karlsson (min mamma). Leif som var en alkoholist och vi trodde var min morfar. Leif som aldrig brytt sig om någon annan än sig själv. Han var inte min "biologiska" morfar. Jag kunde inte tro det var sant. Jag hade en annan släkt, som visste vem både jag och mamma var, men aldrig vågat ta kontakt. I åtta år levde jag utan dom, och de är underbara personer. Jag fick 4 mostrar till och en till morbror. Sammanlagt fick jag 18 nya kusiner.
Jag har aldrig varit med om att något ont inte för något gott med sig i slutändan.
Den 19 september 2003 slutar min historia. Jag skulle bada med Felicia vid sydpolen, men istället hämtar min pappa mig. (Jag visste självklart att mormor inte mådde bra..) Jag frågade honom frågande vad han gjorde där och att jag skulle bada med Felicia. Han sa att jag skulle göra det en annan dag.. Jag blev med ens orolig och tänkte på mormor, har något hänt? Vi gick upp i lägenheten och jag kände stämningen i luften. Han bad mig att jag skulle sätta mig i hans knä och jag gjorde det. Han berättade att mormor hade somnat för gott och att sjukhus personalen ville att jag skulle se henne för att mormor o jag var så tighta. Att jag verkligen skulle förstå att hon var borta, borta på riktigt.
Bilresan till Nacka sjukhus minns jag bara vagt. Kommer bara ihåg att jag grät och pappa försökte trösta mig. Väl där fick jag min första panik i hela mitt liv. Jag ville därifrån, jag kunde inte se henne död. Sovande med min mamma och morbror på var sin sida som grät. Jag kunde inte gå in i rummet. Jag kollade snabbt på henne och det är en bild jag aldrig kommer glömma, hon var gul med lilaröda läppar och öppen mun. Hon andades inte. Jag började gråta hysteriskt och när pappa la armen om mig tog jag bort den. Jag stod bara utanför och grät o grät. Det var hemskt.
Någon vecka senare var det begravning.. Jag grät och mamma höll om mig. Jag har aldrig gråtit så mycket i mitt liv. Låten jag minns mest där i från är; "Det vackraste jag vet" mamma hade valt den för att den påminde om mig och mormor. Och det är först nu som jag klarar av att lyssna på låten utan att börja gråta.
Jag älskar dig Else-Marie Karlsson
Efter allt detta så städade min mamma och morbror igenom hela min mormors lägenhet. Min morbror fann ett brev där det stod att Leif Karlsson ej var vårdnadshavare för Camilla Karlsson (min mamma). Leif som var en alkoholist och vi trodde var min morfar. Leif som aldrig brytt sig om någon annan än sig själv. Han var inte min "biologiska" morfar. Jag kunde inte tro det var sant. Jag hade en annan släkt, som visste vem både jag och mamma var, men aldrig vågat ta kontakt. I åtta år levde jag utan dom, och de är underbara personer. Jag fick 4 mostrar till och en till morbror. Sammanlagt fick jag 18 nya kusiner.
Jag har aldrig varit med om att något ont inte för något gott med sig i slutändan.
Kommentarer
Trackback
